Karolina

Jag vet att jag är väldigt dålig på att säga det lilla ordet Tack!
Men jag försöker att jobba på det så ofta jag kan.
Anledningen att jag skriver detta inlägg är att jag vill tacka de som har hjälpt mig så himla mycket under dessa 3 år.
Det är mormor, morfar, mamma och Markus.
Ni har verkligen varit så osjälviska som man kan bli och pushat mig när det varit som jobbigast för mig.
Jag kan nog inte tacka er nog för dessa 3 år.
Jag hade nog aldrig klarat mig i genom åren med ensamhet, tårar och massor med hemlängtan utan er.


 
Mormor som alltid tänker på mig och mitt bästa.
Hon har sponsrat mig med hemresor, kläder, skor och massor med annat. Om jag varit sjuk eller ledsen så har hon redan beställt en hemrese biljett till mig. Fanns inte hon så skulle jag nog aldrig kunna kommit hem och mått bra så ofta som jag har gjort.
Mormor Britt kan jag nog aldrig tacka för mycket för allt hon ställt upp med. Du är underbar!



Mamma... älskade mamma, du har alltid pratat mig till rätta och trott på mig. Du såg att jag va stark och att jag skulle klara detta. Du har alltid hejat på mig och pushat mig till en bättre syn på livet och min egen framtid.
Du har så höga och underbar tankar om mig och säger jämt "Det här klarar du av, Du är stark!"
Creds till mamma Marie. Du är min bästa vän och kan alltid bråka men bli sams igen över ett litet skämt eller ett skratt.


 
Morfar som jobbar och sliter fast han är pensionär egentligen. Han har gett mig så mycket.
Han har försett mig med grejer jag aldrig trodde jag skulle äga innan jag flyttade till Göteborg. Allt som jag behövt för att klara skolgången bättre och underlätta kontakten med hemvärlden. Morfar är som en pappa för mig. Vi har delat tårar och skratt och trevliga pratstunder tillsammans fast långt ifrån varandra. En del har sagt att vi är lika även fast du är min morfar.
Morfar Nils, som en far för mig och gör allt för sin familj.


Markus, dagen då vi blev tillsammans var nog den lyckligaste dagen i mitt liv. Du fick oss att bli ett av dom där lyckliga paren man alltid ser hålla handen på stan. Jag är så underbart tacksam att vi träffades och att det blev vi två. Vi kan göra allting tillsammans, leka som två ungar, laga mysiga middagar med tända ljus, glida runt i bilen och spela hög musik, ligga och bakis-glo på film. Vi kan sitta länge och bara prata om allt och inget och när jag känner mig ensam och ledsen så får du mig alltid på bättre humör. Du tror på mig och påminner mig om hur bra det kommer bli när detta är klart.
Markus du är mitt ljus och jag älskar dig!


Alltså tack till er alla! Som sagt utan er hade jag nog inte klarat detta.
Jag älskar er såå mycket!
Tack för allt!
Jag kan nog inte längta mer till studenten än vad jag gör nu.
Jag hoppas ni saknar mig där hemma. För snart kommer jag ;-)


XoXo
Karolina - tackar för sig